"Världens tuffaste maratonlopp"
Jag röker inte, snusar inte, tar inga droger, dricker inga jättemängder alkohol. Så vad gör jag för att förstöra min kropp och hälsa? -Tar mig runt 42.5km i fjällmiljö.
Lägg redan nu märke till ordvalet "tar mig runt" - inte 'springer'. Två ord: Fy tusan
Jag skulle gärna berätta om upplevelsen längs banan men minnet sviker. Det är förresten intressant att se hur hjärnan (inte) fungerar när kroppen är tömd på energi. Jag försökte förhöra mig på multiplikationstabellen och den kunde jag, men att titta efter röda små flaggor som visade vägen var faktiskt ansträngande - hjärnan sållade liksom bort dem.
Banprofil
Jag startade med motionärerna klockan 8 på lördagsmorgonen. Jag visste redan från början att jag hade behövt äta mer frukost men nu var det försent. Första 2-3km gick bra men sen började stigning #1. Det var så brant att det var omöjligt att springa. När lutningen äntligen tog slut efter 8km började "running as is should be", jätterolig löpning i 8-9km. Någon rejäl stigning i en led som mer var som en bäck innan det blev för mycket nedför bland rötter och stenar för att jag (och andra kloka människor) skulle våga sig på att springa.
Uppuppuppupp
Efter 27km var det dags för lite energipåfyllning i en depå. Strax innan hade jag känt första krampkänningen och också att mitt vänstra knä inte var som det skulle. Snart börjar helvetet. Efter 1km lätt löpning började STIGNINGEN. 200 höjdmeter på 1km. Och inte var det slut på det. Nej, det bara fortsatte och fortsatte. Någonstanns här gick Pierre ifrån mig. Jag fick sträcka ut mina ben varje minut (eller efter varje steg) för att förhindra krampkänningarna att övergå till kramp. Knät var emellanåt helt paj och jag trodde benet skulle lossna.
Det var också här som hjärnan slutade fungera. Jag ser en stolpe och hör hur det surrar: "konstigt, en elstolpe här uppe" - det var ingen elstolpe utan en jordgeting som fastnat på mina shorts och hann sticka mig två gånger innan jag fick bort den. Fast jämfört med all annan smärta så kändes det inte så mycket (fast idag kliar det). Med ca. 8.5 km kvar blev jag omsprungen av den som vann - han startade 3h efter mig. Efter sista depån var det 8km NERFÖR kvar. (Det var här som jag blev omsprungen av kvinnan jag valt ut att tävla mot, Ulrika.) Det gick hyffsat. Jag sprang när knät tillät och jag släpade mig fram när det inte tillät löpning.
Man orkade inte njuta av omgivningarna...
Målgången: Även fast knät och benen inte gillade det så måsta jag ju iaf se ut som om jag springer in i mål. När jag passerat mållinjen känner jag att jag skulle krampat om jag stannade så jag fortsatte. Det fick speakern att säga att han tyckte jag sprungit tillräckligt och att det fanns massage att få. Pierre filmade och asgarvade.... Jag mådde trots allt bra efter målgång, mycket bättre än 2006.
Dagen efter: Lite stelt på morgonen. Känslan i kroppen kan jämföras med att vara småbakis. Eftermiddagen däremot - då kickade träningsvärken in i alla muskler utom mage och triceps (underarmar och biceps-why?!?!) och jag kände mig överkörd av en lastbil. En litenliten cykeltur till ICA för inhandling av chips fick min bröstkorg att värka och jag flåsade som jag vet inte vad.
Summering: Ett maraton där man ibland hade lera till strax under knäskålen i fruktansvärd terräng fast excellent löparväder. Jag har den bästa konditionen på flera år men benmusklerna pallade inte alla backar. Det känns tråkigt för jag hade gärna gjort en bättre tid än 7h 25min. Jag försämrade mig med 55 min från förra gången (lättare bana då). Fast den som vann det året försämrade sig med ungefär en timme han också. I princip alla gjorde en timme sämre än på förra banan - förutom Pierre som sprang på exakt samma tid! Grymt! Så går det när man har som jobb att gå en mil i fält vaje dag och uppepå det lägger löpträning. Vid banketten pratade jag med en maratonlöpare som sprang vanliga maror på 3h 20min. Den här sprang han på 6h 10min: "Det krävs helt andra muskler för sånt här".
Roligast: Vi skulle springa genom en gethage och fick inte släppa ut getterna. Nehä. När Pierre och jag skulle passera hoppade en av dem över grinden. Tydligen fanns inte en get kvar i hagen när eliten sprang förbi...
Mest exponering vid kvällens bildspel: När bilderna från dagen visades så fick en bild på mig och Pierre fungera som någon slags bakgrundsbild när tävlingsledaren pratade om dagen. Problemet? Kamerevinkeln(?) gjorde Pierre stor som en buffel och mig spinkig som en sticka.
Vinst: Alla deltar i utlottning av fina priser. En del priser är värda en hel del (Lundhagsjackor etc). Jag vann pulver till 11l sportdryck...
Never again? Efter målgång sa jag att - aldrig mer, men nu känns det som om jag vill ha revansch. Någon som vill följa med...?
Mer läsning:
http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=538477&avdelning_1=102&avdelning_2=218 http://www.op.se/parser.php?level1=3&level2=54&id=939301 http://www.marathon.se/blog/Comments.cfm?Blo_ID=12&Ent_ID=601
Ingen får tycka synd om mig för det värsta av allt är att jag gjort det här helt frivilligt och tom betalat för det...
Lägg redan nu märke till ordvalet "tar mig runt" - inte 'springer'. Två ord: Fy tusan
Jag skulle gärna berätta om upplevelsen längs banan men minnet sviker. Det är förresten intressant att se hur hjärnan (inte) fungerar när kroppen är tömd på energi. Jag försökte förhöra mig på multiplikationstabellen och den kunde jag, men att titta efter röda små flaggor som visade vägen var faktiskt ansträngande - hjärnan sållade liksom bort dem.
Banprofil
Jag startade med motionärerna klockan 8 på lördagsmorgonen. Jag visste redan från början att jag hade behövt äta mer frukost men nu var det försent. Första 2-3km gick bra men sen började stigning #1. Det var så brant att det var omöjligt att springa. När lutningen äntligen tog slut efter 8km började "running as is should be", jätterolig löpning i 8-9km. Någon rejäl stigning i en led som mer var som en bäck innan det blev för mycket nedför bland rötter och stenar för att jag (och andra kloka människor) skulle våga sig på att springa.
Uppuppuppupp
Efter 27km var det dags för lite energipåfyllning i en depå. Strax innan hade jag känt första krampkänningen och också att mitt vänstra knä inte var som det skulle. Snart börjar helvetet. Efter 1km lätt löpning började STIGNINGEN. 200 höjdmeter på 1km. Och inte var det slut på det. Nej, det bara fortsatte och fortsatte. Någonstanns här gick Pierre ifrån mig. Jag fick sträcka ut mina ben varje minut (eller efter varje steg) för att förhindra krampkänningarna att övergå till kramp. Knät var emellanåt helt paj och jag trodde benet skulle lossna.
Uppuppuppuppuppuppuppuppupp
Det var också här som hjärnan slutade fungera. Jag ser en stolpe och hör hur det surrar: "konstigt, en elstolpe här uppe" - det var ingen elstolpe utan en jordgeting som fastnat på mina shorts och hann sticka mig två gånger innan jag fick bort den. Fast jämfört med all annan smärta så kändes det inte så mycket (fast idag kliar det). Med ca. 8.5 km kvar blev jag omsprungen av den som vann - han startade 3h efter mig. Efter sista depån var det 8km NERFÖR kvar. (Det var här som jag blev omsprungen av kvinnan jag valt ut att tävla mot, Ulrika.) Det gick hyffsat. Jag sprang när knät tillät och jag släpade mig fram när det inte tillät löpning.
Man orkade inte njuta av omgivningarna...
Målgången: Även fast knät och benen inte gillade det så måsta jag ju iaf se ut som om jag springer in i mål. När jag passerat mållinjen känner jag att jag skulle krampat om jag stannade så jag fortsatte. Det fick speakern att säga att han tyckte jag sprungit tillräckligt och att det fanns massage att få. Pierre filmade och asgarvade.... Jag mådde trots allt bra efter målgång, mycket bättre än 2006.
Dagen efter: Lite stelt på morgonen. Känslan i kroppen kan jämföras med att vara småbakis. Eftermiddagen däremot - då kickade träningsvärken in i alla muskler utom mage och triceps (underarmar och biceps-why?!?!) och jag kände mig överkörd av en lastbil. En litenliten cykeltur till ICA för inhandling av chips fick min bröstkorg att värka och jag flåsade som jag vet inte vad.
Summering: Ett maraton där man ibland hade lera till strax under knäskålen i fruktansvärd terräng fast excellent löparväder. Jag har den bästa konditionen på flera år men benmusklerna pallade inte alla backar. Det känns tråkigt för jag hade gärna gjort en bättre tid än 7h 25min. Jag försämrade mig med 55 min från förra gången (lättare bana då). Fast den som vann det året försämrade sig med ungefär en timme han också. I princip alla gjorde en timme sämre än på förra banan - förutom Pierre som sprang på exakt samma tid! Grymt! Så går det när man har som jobb att gå en mil i fält vaje dag och uppepå det lägger löpträning. Vid banketten pratade jag med en maratonlöpare som sprang vanliga maror på 3h 20min. Den här sprang han på 6h 10min: "Det krävs helt andra muskler för sånt här".
Roligast: Vi skulle springa genom en gethage och fick inte släppa ut getterna. Nehä. När Pierre och jag skulle passera hoppade en av dem över grinden. Tydligen fanns inte en get kvar i hagen när eliten sprang förbi...
Getter i hagen
Mest exponering vid kvällens bildspel: När bilderna från dagen visades så fick en bild på mig och Pierre fungera som någon slags bakgrundsbild när tävlingsledaren pratade om dagen. Problemet? Kamerevinkeln(?) gjorde Pierre stor som en buffel och mig spinkig som en sticka.
Vinst: Alla deltar i utlottning av fina priser. En del priser är värda en hel del (Lundhagsjackor etc). Jag vann pulver till 11l sportdryck...
Never again? Efter målgång sa jag att - aldrig mer, men nu känns det som om jag vill ha revansch. Någon som vill följa med...?
Mer läsning:
http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=538477&avdelning_1=102&avdelning_2=218 http://www.op.se/parser.php?level1=3&level2=54&id=939301 http://www.marathon.se/blog/Comments.cfm?Blo_ID=12&Ent_ID=601
Ingen får tycka synd om mig för det värsta av allt är att jag gjort det här helt frivilligt och tom betalat för det...
