vismut

Man kan inte säga den meningen tillräckligt många gånger. Men så är det. Ju längre man drömmer sig bort desto hårdare blir träffen med verkligheten.

I mer än ett halvårs tid har jag (och Rikard) lekt med tanken och skojat (dock med lite allvar) om att vårt projekt kunde vara Nature-klass och efter de preliminära resultaten i lördags fanns det inget som talade mot en Nature-publisering, i min värld, före jul. Listan på experiment är lång.

Eller var.

Idag har jag insett att minst två andra grupper håller på med samma sak och dessutom kommit längre än mig. Jag är helt tom i huvudet och min lista på saker att göra är till största delen raderad.

Nu kan jag lova att jag inte ens kommer att drömma om Nature de närmaste 3 åren. Jag har inte längre något projekt som kan tänkas generera resultat i Nature-klass. Fast man vet ju inte. Något kanske man kan snubbla över...

"A day to tell our grandchildren about" sa min ex-postoc som tillhör en av de grupper som ligger steget före mig.

Jag svarade att jag hellre berättat om Ingelsson, Fristedt and Vener in Nature January 2010 som det är (var) i mitt huvud istället.

****