vismut

Nej, min önskan om lång tid till nästa begravning föll inte in. Redan innan solen gick upp igår stod det klart att det skulle vara mörker resten av dagen då jag fick reda på att min handledare under doktorandtiden avlidit.

 

Hur väntat det än var så var det oväntat. Hade envishet kunnat besegra en av de vidrigaste sjukdomar som finns hade Alex grejat det. Under sex år, sakta, sakta, tog sjukdomen över mer och mer samtidigt som han envist kämpade på.

Självklart var han på jobbet även i måndags.

 

Inte en enda gång mellan 1997 och 2007 grät jag men den här hösten har jag fått träna på det alldeles för mycket (igår började det efter två minuter när jag pratade med Åsa samt nästan omedelbart när jag kom hem på kvällen).

 

 

OM det nu skulle finnas någon skäggig gubbe/gumma som sitter på ett moln och bestämmer över vad som sker här nere på jorden kommer den nu få lite mer att tänka på. Kan se framför mig hur Alex brer på sitt kluriga leende och säger: - In my understanding... (och lyssnar h*n inte då kommer vitläppen och då blir det som Alex vill ändå!).