vismut

Jag som hade hoppats att mina två nyaste bloggläsare skulle kommentera förra inlägget så jag slapp skriva det själv men tydligen inte. Hur som helst så hade de båda suttit i fikarummet och diskuterat kakan från förra inlägget, och mig, varav den ena sagt "vilket kap" - Om mig alltså. Hahaha, sa ju att jag visste vad kvinnor vill ha ;-)

 

Vi stannar kvar i fikarummet men blir lite mer allvarliga. Där låg det ett häfte som gjorde reklam för Hälsouniversitetet, dess program och forskning. Bland annat fanns detta sagt av en doktorand:

 

Nu kommer det låta som att jag är martyr och har haft det skit under de senaste åren men så är det inte alls. Det finns väldigt många som har det tufft under sin doktorandtid och många jobbar hårdare än vad jag gjorde och det har också varit roligt men tankarna som jag skriver här är blandat egna upplevelser och andras.

 

Som doktorand MÅSTE man prestera under en begränsad tid. Man vill inte acceptera att 97 av 100 experiment inte ger ett skit. Inte heller att saker som "ska" fungera inte gör det i ens egna händer. Man har ständigt en känsla av att man borde göra mer, läsa mer, jobba mer, gå upp och göra det där på helgen, sticka upp och fixa det där efter kvällstandborstningen. Man är rädd att man någon gång (dvs inför uppklädda släktingar och vänner) ska bli avslöjad att man är dum och inte lärt sig något under 4-5 år. Man har en anspänning i kroppen varje gång man går ner till sin handledare för att visa vad man gjort (eller inte gjort) och att sista veckan även den varit bortkastad tid då du inte lyckats med något av de tre av hundra experiment som ger något. De där veckorna blir fler och fler och känslan av oduglighet ökar. Så är det bara - mer eller mindre.

 

Skillnaden mot nu när det där ligger bakom mig är att jag fått en liten nytändning i forskarlivet. Jag tycker ju att det är så roligt att forska, komma på saker ingen gjort förut, och nu när de där experimenten skiter sig är det så klart fortfarande tråkigt, man är ju duktig flicka och vill göra ett bra jobb, men det känns samtidigt lättare att ladda om på nytt och försöka på ett annat sätt än tidigare. Nu känns det mer som en rolig utmaning än som ett jobbigt stressmoment.

 

Så nej. Även om avhandlingen inte är "ens livsverk som forskare" så kan jag inte hålla med om att jag kan se doktorerandet som ett vanligt arbete.