vismut

Besviken men nöjd kanske man säga efter att ha värmt upp inför långdistans-SM med 294,6km cykling runt Vättern. Min officiella sluttid blev 10h 36min (min egna 2min längre?) - dvs hela 41min efter min måltid och 16min långsammare än förra gången.

Besviken - med tiden. Jag är så mycket bättre tränad nu än jag någonsin varit så det här var året jag skulle gå under 10h.

Nöjd - med min insats.

 

Här är historien och (bort)förklaringarna till varför jag inte kom under 10h.

Start: 21.08. Väder: Som 2011. Hårda västliga vindar (8-14m/s).

 

 

Jag övertalade Christian att hänga på mig så länge som han kände att han orkade så inledningen av loppet var trevlig. Jag låg sist i en stor klunga och gjorde gymnastiska övningar på sadeln i förebyggande syfte. Jag drog inget alls förutom när jag tyckte att vi behövde täppa till luckor som uppstod. Visst att det gick långsamt i vinden och jag tappade på mina idealtider men jag gjorde inte av med onödig energi och var helt övertygad om att ta igen den missade tiden på "andra sidan" av Vättern.

 

 

Alla jag pratade med under de första milen hade ambitionerna "12h" eller "komma runt". Hmm, här kanske jag borde anat oråd. Sen hände en skum sak. Efter 76km (depå två; Gyllene Uttern) körde jag själv ner till Jönköping. Alla bara försvann och jag blev inte omkörd av någon på två mil. Jag var helt nöjd med det för det är otäcka backar att köra i mörker med massa folk runt om.

Efter Jönköping, där jag låg 20min efter min idealtid, var det så dags att börja plocka in tid. Dock, jag var fortfarande själv. Det kom två torpeder som jag försökte hänga på utan att lyckas. Jag körde ytterliggare 2mil utan att bli omkörd/köra med någon. Ibland "susade" jag förbi nån stor klunga bara för att konstatera att jag körde i 24km/h och de i .... betydligt mindre - ohållbart för mig att ligga med i.

 

Efter 13mil hade jag mitt första stopp (totalt 12min (6+1+5) under hela rundan) och vill ni förstå hur fortsättningen var är det bara att läsa om ovanstående stycke igen. Ibland kom det någon snabbare grupp men då jag brännt så mycket energi så orkade jag inte hänga på de här som gick lite för snabbt.

 

Jag tappade lite hela tiden mot idealtiderna på västsidan och ännu mer när jag sista 40km var tillbaka i sid/motvinden. Nej, tidig starttid är inte bra om man ska "göra tider". Det går långsammare och man bränner mer energi att köra själv.

När jag läser om loppet från förra gången blir jag avundsjuk på mig själv: "...så jag kunde ligga och finköra i 30-45km/h i 5mil utan allt för stor arbetsinsats samt att jag kunde hålla bra tempo sista 7milen när jag i princip körde ensam."

Fy tusan. Den här gången var det aldrig finkörning i 30-45km/h utan ren och skär stenhård arbetsinsats. Solokörning i 22mil istället för 7 gjorde nog också sitt till men jag fick ett riktigt bra träningspass inför triathlonet där det endast är solokörning som gäller.

 

Det är kul att se hur kroppen känns under olika perioder av loppet. Med 15km kvar tänkte jag att det här tar två timmar (jag hade så ont i mina knän just då) men 5km senare är jag på topp och gör sista milen på 19min! Susade om en kille med 8km kvar och då skriker jag: Nu är det bara en tempointervall kvar!!! Haha, han bara glodde på mig :-)

 

Anledningen till att jag kör Vättern är att det är så trevlig men igår var det verkligen inte det. Inte efter att Christian släppt och de minuter jag åkte sida vid sida med en veteran och pratade. Nej, nu får VR vänta några år igen och när jag gör det igen ska jag starta sent på natten när det är fler som vill köra fort.

 

Som kuriosa har Corren en intervju med OS-guldmedaljören Tomas Gustafson som tillsammans med 7 andra var först i mål i årets runda på tiden 9h 45min: – Mitt mål egentligen var att köra under tio timmar, men att göra det på egen hand, berättar han. Men i den här blåsten...

Jag vet, Tomas. Jag vet.